Patentens betydelse

SUSANNE ÅS SIVBORG Generaldirektör PRV skriver i MEDIAPLANET:
”Patent är ett idémässigt skydd för en ny teknisk lösning på ett problem. Ett patent innebär att innehavaren kan hindra andra från att använda uppfinningen i upp till 20 år. I gengäld måste uppfinningen offentliggöras, så att andra företag och uppfinnare får möjlighet att föra den tekniska utvecklingen vidare.”

Kommentar: uttrycket ”kan hindra” innebär en utmaning blanda in domstolsväsendet.
Anser att det borde stå något med följande lydelse: Ett patent innebär ett offentligtgörande av en uppfinning som kan komma till gagn för samhället och där de som nyttjar den kan eller skall ersätta uppfinnaren på ett rimligt sätt.

Myndigheters oförmåga till initiativ

Vilka lärdomar tar man av den statistik som finns tillgänglig?

FÖRSÖK TILL PROJEKT

Exempel 1: Statistik från Bilprovning säger att ca 80% av alla lastbils- och bussbromsar
får underkänt. (Ref. olyckan med 50 ton drivmedel som brann vid Kode)
Enligt vårt tankesätt bör man sätta in resurser på att utveckla säkrare bromsar.

Exempel 2: Den känsligast ”komponenten” när det gäller turistbussar är själva
Chauffören. Det beror på att ryggen ej pallar hantera väskor och gods under
bussen. Vi vet att ett tiotal fall kommit in till arbetsmiljöverket. En
undersökning om antal sjukskrivningar hos Försäkringskassan lyckades ej,
men bör efter vår bedömning vara rätt många.
Vi har gjort ett försök offentliggöra ett kåseri med benämningen
Bagagegorilla.

Vi anser att införande av en ”gorilla” ur samhällsnyttig ekonomisk
verkningsgrad vara värdefull. Dock frågar man sig vilken myndighet tar
initiativ starta upp en sådant projekt?

Bagagegorilla

Vi var ett brokigt sällskap som äntrade bussen för färd mot hägrande mål ned i södra Europa.

Det konstaterades vid inlastning av bagaget att väskornas tyngd och dimensioner varierade kraftigt. Chauffören krökte rygg speciellt för några stycken. Intrycket var att väskorna ägdes av notoriska stensamlare. Under resans gång upprepades i- och urlastningsproceduren vid övernattningshotellen.

Speciella intermezzon uppstod när väskor såg likadana ut. Ja tänk er när två medelålders damer som aldrig ens känt lukten av personkemi, utom kamel nr 5, hade likadana väskor. Jag såg den kemin blomstra vid ett flertal tillfällen med den stackars chauffören som medlande psykolog. Han var en cool kille som påstod sig vara på gymmet ofta för att klara jobbet med väskhanteringen. Han var dock något bekymrad då det ännu inte fanns en maskin som simulerade det jobbet.

Vid en lunch satt jag bredvid chauffören som berättade om de vedermödor som hans kollegor råkat ut för. En fick åka sjuktransport hem från Wien efter att en disk i ryggen lagt av, med en följdverkan att en ny chaufför fick flygas in. Den berörda turistgruppen lyckades dock hålla förseningshumöret uppe. Under samtalet med chauffören nämnde han de ansträngningar som gjorts för att underlätta bagagets i- och urlastning. Han nämnde speciellt en person som funderat ut hur detta skulle kunna underlättas med en s.k. ”bagagegorilla”, där förslaget mynnat ut i ett antal idéskisser.

En analys har gjorts över vilka kategorier och instanser som skulle tjäna på en sådan ”gorilla” I analysen ingår bussfirman, busstillverkaren, ”gorilla”-tillverkare, marknadsförare, konstruktörer/idégivare. När man tränger något djupare för att hitta vem som egentligen borde initiera det som ett projekt kan nämnas: t.ex. försäkringskassan, arbetsmiljöverket. Under den analytiska övningen kan klart utläsas att ur kostnadsmässig synpunkt så är det samhället/skatteverket som tjänar mest om gorillaprojektet sätts i drift.

Eftersom det här problemet varit känt sedan länge får man intrycket att initiativförmågan inte existerar hos de byråkrater som rimligtvis måste ha skymtat problemet. Ett förslag man tänker på är att skola om dessa till chaufförer, så att man fördelar belastningsskadorna.

När man stöter på företeelser som dessa undrar man hur man kan förmå myndigheter ta initiativ till utveckling!