Vi var ett brokigt sällskap som äntrade bussen för färd mot hägrande mål ned i södra Europa.

Det konstaterades vid inlastning av bagaget att väskornas tyngd och dimensioner varierade kraftigt. Chauffören krökte rygg speciellt för några stycken. Intrycket var att väskorna ägdes av notoriska stensamlare. Under resans gång upprepades i- och urlastningsproceduren vid övernattningshotellen.

Speciella intermezzon uppstod när väskor såg likadana ut. Ja tänk er när två medelålders damer som aldrig ens känt lukten av personkemi, utom kamel nr 5, hade likadana väskor. Jag såg den kemin blomstra vid ett flertal tillfällen med den stackars chauffören som medlande psykolog. Han var en cool kille som påstod sig vara på gymmet ofta för att klara jobbet med väskhanteringen. Han var dock något bekymrad då det ännu inte fanns en maskin som simulerade det jobbet.

Vid en lunch satt jag bredvid chauffören som berättade om de vedermödor som hans kollegor råkat ut för. En fick åka sjuktransport hem från Wien efter att en disk i ryggen lagt av, med en följdverkan att en ny chaufför fick flygas in. Den berörda turistgruppen lyckades dock hålla förseningshumöret uppe. Under samtalet med chauffören nämnde han de ansträngningar som gjorts för att underlätta bagagets i- och urlastning. Han nämnde speciellt en person som funderat ut hur detta skulle kunna underlättas med en s.k. ”bagagegorilla”, där förslaget mynnat ut i ett antal idéskisser.

En analys har gjorts över vilka kategorier och instanser som skulle tjäna på en sådan ”gorilla” I analysen ingår bussfirman, busstillverkaren, ”gorilla”-tillverkare, marknadsförare, konstruktörer/idégivare. När man tränger något djupare för att hitta vem som egentligen borde initiera det som ett projekt kan nämnas: t.ex. försäkringskassan, arbetsmiljöverket. Under den analytiska övningen kan klart utläsas att ur kostnadsmässig synpunkt så är det samhället/skatteverket som tjänar mest om gorillaprojektet sätts i drift.

Eftersom det här problemet varit känt sedan länge får man intrycket att initiativförmågan inte existerar hos de byråkrater som rimligtvis måste ha skymtat problemet. Ett förslag man tänker på är att skola om dessa till chaufförer, så att man fördelar belastningsskadorna.

När man stöter på företeelser som dessa undrar man hur man kan förmå myndigheter ta initiativ till utveckling!